Som i så många andra situationer så gäller även inom trädgårdsskötseln lagen om kedjan som aldrig är starkare än dess svagaste länk. En blomstrande och välmående odling kräver att alla basbehov är tillfredsställda i någon mån ; du kan inte kompensera brister inom ett område genom att lägga till lite någon annanstans. I det här kapitlet går vi igenom de centrala faktorer som alla påverkar dina plantors välmående. Utöver dessa så har även plantornas genetiska arv stor inverkan.

Hampa behöver gott om rotutrymme för att växa bra. Till en början, medan plantorna gror, kan du använda mindre krukor som t.ex en mjölkburk med toppen avskuren. Från gardenshoppar och blomsteraffärer kan man få begagnade krukor för en struntsumma eller t.om gratis. En behändig lösning är att låta plantorna gro i småkrukor gjorda av pressad torv. Eftersom rötterna lätt kan penetrera torvskalet så kan hela klumpen senare omplanteras i en större kruka utan att rötterna tar skada.

Ungefär 2-3 veckor efter planteringen så är det dags att flytta plantorna till en större kruka. Du kan förstås mycket väl plantera fröna direkt i en stor kruka, men genom att starta odlingen i småkrukor sparar du utrymme. Det minsta rekommenderbara kärl som garanterar ett godkänt slutresultat är en kub med måtten 15x15x15 cm. Hampa växer bättre ju mera rotutrymme som finns till förfogande. Det måste finnas hål i botten på krukorna så att överloppsvatten kan rinna bort. En metod som ger krukan god dränering är att lämna ett lager grus eller t.ex. krukskärvor i botten av krukan. Även i toppen av krukan kan man lägga ett några centimeter tjockt lager av dräneringsmaterial för att hindra svampar och insekter från att få fotfäste.

Självvattnande krukor är duger utmärkt för hampodling och är speciellt lämpliga om du blir tvungen att lämna plantorna för sig själva i perioder på mer än någon dag.

Jorden skall vara luftig och väldränerad. Detta åstadkommer du enklast genom att blanda jorden med t.ex lättgrus eller vermikulit. Vanligt grus eller sand fungerar lika bra men gör krukan tyngre och svårare att förflytta.

Blomjord
Kommersiella mullblandningar innehåller vanligen förutom matjord också bark, sand, torv, aska och liknande ämnen. Blandningarna är oftast också gödslade och färdigkalkade. Jordens PH-värde och näringsinnehåll finns oftast deklarerat på förpackningen men kan variera en hel del.

Torv
Torv är organiska fiber som innehåller rikligt med näringsämnen. Torvens pH är mellan 4-4.5, dvs den är ganska sur och kan därför användas för att sänka pH-värdet på allt för basisk jord. Torvens vattenupptagningsförmåga är utmärkt och torv kan därför användas som en buffert mot övergödsling. Sommartid kan torv köpas i stora säckar från t.ex servicestationer och trädgårdshoppar. Kommersiell torv är oftast färdigt kalkad och gödslad.

Lättgrus (lättklinker)
Lättgrus är bränd lera. Dess pH är neutralt, det innehåller inga näringsämnen och dess ojämna yta binder både vatten och luft bra och hjälper därför till att hålla jorden luftig. Lättklinker köps billigast från byggnadsaffärer ; en 50 liters säck kostar bara några tiotals mark. Blomsteraffärer tar ofta lika mycket betalt för några liter.

Perlit
Perlit är ett sandliknande, ultralätt pulver framställt ur vulkaniskt glas. Det är neutralt och innehåller inga näringsämnen. Perlit blandad med blomjord gör jorden porös och luftig. Tack vare sin struktur kan perlit användas vid vattenodling utan andra komponenter. Perlit säljs i välutrustade blomaffärer.

Huvudnäringsämnena som hampa behöver är kväve(N), fosfor(P) och kalium(K). Hampa förbrukar enorma mängder kväve och man måste därför i allmänhet ge plantan mera kväve flera gånger under dess livstid. Tillräcklig kvävetillförsel ger snabb tillväxt och en frodig planta. Fosfor behöver plantan främst medan den gror och under blomningscykeln. Kalium behövs medan plantan är ung för att den skall utveckla en robust stam och även senare för att utveckla blommor.

Andra näringsämnen är kalsium(Ca), svavel(S) och magnesium(Mg). Kalsium och svavel behöver sällan tillsättas men magnesiumbrist kan förekomma.

Spårämnen som hampa behöver för att växa normalt är bla. bor(B), koppar(Cu), järn(Fe), mangan(Mn), zink(Zn), molybden(Mo), klor(Cl) och kobolt(Co). Redan som namnet berättar så är spårämnen sådana ämnen som plantan behöver i mycket små mängder för att må bra. Normalt så innehåller blomjord alla spårämnen som behövs och spårämnen behöver inte tillsättas senare. Vid behov kan man blanda med en nypa aska, havstångsextrakt eller Puutarhan Hivenseosta (Kemira) när man grundgödslar jorden.

Kommersiella gödselblandningars NPK-värde nämns alltid på förpackningen. NPK är ett värde som berättar i vilka proportioner gödseln innehåller huvudnäringsämnena kväve, fosfor och kalium. Den idealiska NPK-blandningen för hampa är lite svår att definiera och olika källor ger väldigt varierande svar. Ännu mer komplicerat blir svaret om man tar i beaktande det faktum att vi i norden mäter fosfor- och kaliuminnehåll på ett annat sätt än det oxidvärde som länder utanför norden använder sig av. Därför måste fosforvärden som nämns i utländska guider multipliceras med talet 0.436 och kaliumvärden med 0.83 för att de skall kunna jämföras med de NPK-värden som används i norden.

Generellt sätt så lämpar sig preparat som är gjorda för grönväxter (tex. Substral) mycket bra för hampa i vegetativ tillväxt, men inte alls för blommande växter pga. allt för högt kväveinnehåll. De Kemira-produkter som rekommenderats i SKYs tidigare publikationer (Istutuslannos, PK-lannos, PuuCee Superi) har i teorin NPK värden som mycket väl lämpar sig för blommande Cannabis, men i praktiken löser de sig tyvärr alldeles för långsamt. Detta leder till att växten inte hinner tillgodogöra sig största delen av näringen under sin livstid. Istället för dessa produkter rekommenderar vi nu istället att du under blomningsperioden använder dig av en produkt som utvecklats just för detta ändamål, nämligen FCFs PK-elixir som saluförs av Fabulous Paradise Tobacco ltd. PK-elixir består av två specialkomponenter som kan användas i olika proportioner för att ge växten lämplig näring under hela dess livscykel. Med produkten följer bruksanvisning och doseringsråd. Om du inte har tillgång till PK-elixir så kan tex. monokaliumfosfat (NPK 0-22-28) eller Biolans Ruukunvoima ("krukans kraft") användas som huvudgödsel under blomningsperioden.

För att undvika magnesiumbrist så kan man med några veckors mellanrum blanda en halv tesked magnesiumsulfat (MgSO₄•7H₂O) per liter vatten när man vattnar. Magnesiumsulfat fås billigt från apotek.

Vid gödsling måste man definitivt använda sig av sunt förnuft. Det är bättre att gödsla litegrann men ofta än att ge plantan enorma mängder näring med långa intervaller. Brist på näringsämnen är en lätt sak att kurera och plantan berättar nog för dig om den behöver någonting, men en överdosering av t.ex. kväve kan ta livet av en planta på en natt. Man skall alltså noggrant följa de doseringsråd som ges på förpackningarna. Om man planterar i bra, färdiggödslad blomjord så behöver man normalt inte gödsla överhuvudtaget under den första månaden. En lätt kalkning räcker bra.

När man börjar se tecken på undernäring hos en planta så måste man först kontrollera att symptomen inte beror på någonting annat än undernäring. Väldigt ofta kan plantans sjukdomssymptom bero på för sur eller för basisk jord, olämplig lufttemperatur, överbevattning eller övergödsling. Om plantan fått en överdos av något ämne kan detta nämligen förhindra upptagningen av något annat ämne, vilket kan ge undernäringssymptom trots att orsaken är den motsatta. Speciellt vid övergödsling så kommer ytterligare näring naturligtvis bara att försämra plantans tillstånd. Om detta sker så kan plantan räddas endast genom att man sköljer igenom jorden ordentligt med vatten och övergår till bladmatning.

Tabellen nedan beskriver de vanligaste symptomen på bristsjukdomar och näringsrubbningar samt vad som sannolikt orsakat dem. De näringsämnen som är skrivna med fet stil är de vanligaste syndabockarna.

Förutom via rötterna så upptar plantorna även näring och vätska genom bladen (speciellt via bladens undersidor). Detta kan man dra nytta av genom bladmatning, vilket innebär att man sprayar plantorna med en utspädd näringslösning. Den näringslösning som används vid bladmatning skall vara 2-3 gånger mer utspädd än den som används vid vanlig bevattning eftersom näringen upptas så mycket snabbare. Bladmatning är speciellt användbart om växtens förmåga att uppta näring ur jorden är nedsatt på grund av t.ex. ett avvikande pH-värde eller för hög salthalt i jorden. Vid bladmatning så skall bladen även regelbundet sprayas med vanligt vatten som inte innehåller näring.

Undvik att ge växten näring via både bladmatning och bevattning på samma gång eftersom detta lätt leder till övergödning.

Jordens surhet/alkalitet beskrivs av dess pH-värde. pH varierar enligt definition mellan 1-14, där 1 motsvarar mycket stark surhet medan 14 motsvarar mycket stark alkalitet. Ett pH värde på 7 är helt neutralt. Ett lämpligt pH-värde för jord som används vid odling av hampa är 6.3-7.0, eller aningen sur jord. Jordens pH-värde påverkar växtens förmågan att uppta näring ; ett felaktigt pH-värde gör att plantan inte får den näring den behöver trots att jordens näringsinnehåll kan vara rikligt.

Blomjord och odlingstorv är ofta lite för sur och måste därför neutraliseras en aning med tex. dolomitkalk. Dolomitkalk har ett pH-värde på 7, dvs. det är helt neutralt. Detta gör dolomitkalk till ett idiotsäkert sätt att neutralisera blomjord ; oberoende av hur mycket kalk du tillsätter så stiger jordens pH-värde inte över 7. För mycket kalkning kan dock försämra näringsupptagningen, så det lönar sig inte att kalka mer än nödvändigt. Dolomitkalk köper du förmånligast i 40kg säckar från trädgårdsshoppar.

Kalken skall vara så finfördelad som möjligt. Allt för grov kalk löser sig så långsamt att växten inte hinner tillgodogöra sig den under sin livstid. Äggskal är en förmånlig och naturvänlig kalkkälla. Skalen tvättas, krossas och blötläggs över natten. Sedan är det bara att blanda skalen och vattnet i blomjorden.

Träaska är ett annat effektivt sätt att höja jordens pH-värde. Aska innehåller även näringsämnen och spårämnen, men är en mycket stark bas och måste användas med försiktighet. Bäst resultat når du genom att använda en blandning av aska och kalk, eftersom kalken neutraliserar askan en aning.

Om jordmånen är alltför sur så kan man sänka dess pH-värde med hjälp av t.ex. gips eller en extremt utspädd lösning av salpetersyra eller ättika och vatten. Blomsterhandlare och gardenshoppar säljer behändiga pH-mätare som kostar från några tior uppåt. Det finns mätare som förutom pH också mäter ljusstyrka samt jordens fuktighet och näringsinnehåll. Det billigaste sättet att mäta pH är med lakmuspapper som kan köpas på apotek.

Idealisk temperatur för hampodling är 18-25 ºC. Hampa tål nog ganska svala omgivningar, men när temperaturer sjunker under 18ºC så fördröjs tillväxten och fotosyntesen och vid 13ºC så avstannar tillväxten så gott som helt och hållet. När temperaturen överstiger 25ºC så fördröjs tillväxten också eftersom plantan börjar använda största delen av sin energi till att uppräthålla vätsketryck och inre temperatur. En temperatur på ungefär 30 grader kan ändå faktiskt få en planta att växa ännu snabbare, förutsatt att den får intensiva mängder ljus och koldioxid. Plantor som växer vid 25 grader har dock högst THC halt ; när temperaturen blir högre än så så börjar THC brytas ner till andra ämnen. Fotosyntes och tillväxt avstannar nästan totalt vid 35 grader celcius.

Under de perioder då plantan inte får ljus så avbryts fotosyntesen och plantan börjar använda de produkter som insamlats under fotosyntesen till att bilda energi och växtfiber. Då trivs plantan bäst om temperaturen är sval, men detta sker ju oftast av sig själv så länge utrymmet är väl ventilerat eftersom största delen av värmen i odlingsutrymmet produceras av lamporna, som då är avstängda.

En liten garderob vädrar man lättast genom att hålla dörren öppen så ofta som möjligt. Vanlig rumstemperatur uppfyller normalt ganska bra hampans krav på temperatur. Om man använder sig av högeffektiv gasurladdningsbelysning i ett litet utrymme så stiger temperaturen dock lätt över 30 grader. Effektiv ventilering är då en absolut nödvändighet. Åtminstone två fläktar behövs ; en för att blåsa in kall luft och en för att blåsa ut varm luft. Effektivast blir ens anordning om man placerar fläkten som blåser in luft på golvnivå och den som blåser ut varmluft så högt uppe som möjligt, eftersom varm luft stiger uppåt. Förutom att fläktarna håller temperaturen under kontroll så mår växterna bra av att ha lite drag runt sig, eftersom detta gör att de utvecklar stadigare stammar.

Idealisk luftfuktighet för växande hampa är 40-65%. En högre luftfuktighet leder lätt till att svampar och mögel börjar växa på jorden medan en väldigt torr luft är en perfekt omgivning för skadeinsekter. Vanlig rumsluft är i allmänhet ganska torr och det är därför bra om man med jämna mellanrum sprayar plantorna ordentligt med vatten. Om man använder sig av gasurladdningslampor måste man dock vara försiktig så att inte brännaren får vattendroppar på sig ; en enda vattendroppe kan förstöra din dyrt införskaffade brännare.

Grönväxter behöver rikliga mängder koldioxid (CO₂) för fotosyntes. I små starkt belysta utrymmen använder plantorna snabbt upp all koldioxid och om man inte tillsätter mera så upphör plantornas fotosyntes. Brist på koldioxid är alltså en faktor som starkt begränsar plantornas tillväxt. Koldioxidnivån i vanlig luft ligger på ungefär 0.03% ute på landsbygden och 0.035-0.040% i industrialiserade områden. Om man höjer koldioxidnivån till 0.15% så sker fotosyntes och tillväxt mycket snabbare.

Koldioxidnivån kan höjas på flera sätt. Om pengar inte är ett hinder så är det bästa och effektivaste sättet en CO₂-flaska (fås i finland tex. från AGA) med automatisk regulator som håller CO₂-nivån konstant. Ett annat alternativ är att med jämna mellanrum spraya plantorna med sodavatten (får inte innehålla natrium!), men detta blir snabbt dyrt om odlingen är stor. En billig och effektiv lösning är att sätta en traditionell mäskblandning (i finland : "kilju") att bubbla i skrubben. Här är ett exempel på ett fungerade recept :

V A R N I N G ! Som en biprodukt vid ovan nämnda koldioxidframställning uppstår alkohol, som är en ytterst farlig och beroendeframkallande drog. Förvaras utom räckhåll för barn!

Vattnet som du ger till dina växter skall vara rumstempererat och rikt på syre. Bra vatten får du lättast genom att tappa upp kranvatten ett dygn före bevattningen och låta det stå och dra under natten. För att ytterligare förbättra kvaliteten på vattnet (syrehalten) är det bra att sätta en bubbelsten i vattenbehållaren och pumpa in luft med en akvariepump medan vattnet står och drar.

Medan plantorna ännu är små måste man vattna med återhållsamhet, eftersom skotten lätt drunknar om krukan överbevattnas, speciellt om du använder stora krukor. Vart eftersom växten blir större så ökar dess vattenbehov markant. Det är då bättre att ge plantorna ordentligt med vatten på en gång och sedan låta jorden torka upp till ett djup av några centimeter än att vattna lite hela tiden. Under blomningsstadiet är det speciellt viktigt att man låter jorden torka upp ordentligt innan man vattnar på nytt, eftersom växterna annars mycket lätt börjar ruttna. Om jordytan hålls konstant fuktig så angrips den lätt av parasiter och mögel vilket kan vara ödesdigert. Trots detta skall du vattna rikligt för att växten skall kunna utveckla så mycket blommor som möjligt.

De första tecknen på överbevattning är att växtens blad börjar sloka och hänga slappt neråt istället för att vitalt sträcka sig mot ljuset. Om överbevattningen fortsätter så börjar de nedre bladen vissna för att så småningom dö bort.

Systemets hjärta, uppsugningssystemet, är billigt, lätt att bygga och kräver mycket lite underhåll. Metoden baserar sig på uppsugningsförmågan hos 1-2 cm tjockt nylonrep. I bottnen av krukorna görs några hål vilka fylls med bitar av rep. Hålen skall göras så små att plantans rötter inte ryms att växa ut genom dem (efter det att repet trätts igenom). De utstickande repstumparna skall vara ungefär 10 cm långa. Det är en bra ide att repa upp snöret en aning för att förbättra dess uppsugningskapacitet. I bottnen av krukan lämnar man ett lager av nylonrep. Mängden rep kan varieras för att justera mängden vatten som slipper in i krukan.

En kombination av vermikulit, perlit och lättgrus i proportionerna 1-1-1 bildar ett utmärkt basmaterial som är lätt och poröst. Vermikulit i sig själv packar lätt ihop sig och bildar en växtomgivning som lätt blir syrefattig. Perlit är okomprimerbart och ger blandningen en lös och luftig konsistens. Direkt ovanpå nylonrepet skall man placera ett några centimeter tjockt lager av enbart vermikulit. På grund av sin enorma uppsugningsförmåga så bildar vermikuliten ett effektivt transportsystem som levererar vatten till det egentliga basmaterialet. Som vattenbehållare duger till exempel en tvättbalja med några tegelstenar på bottnen. Krukorna placeras ovanpå tegelstenarna så att endast de utstickande repstumparna hänger ner i näringslösningen. Addera till vätska vartefter vattennivån sjunker.

Det finns många varianter av system för vattenodling. De som vill veta mera kan bekanta sig tex. med Daniel Storms bok Marijuana Hydroponics.

Hampa behöver mycket ljus för att växa. Medan de små plantorna gror, under hela det vegetativa tillväxtskedet och medan nya sticklingar rotar sig så behövs 18-24 timmar ljus per dygn. Snabbast växer plantorna om de får ljus dygnet runt ; något behov av vila har plantan inte under denna del av sin livscykel.

När man odlar inomhus så kan man själv bestämma när plantorna skall börja blomma. Detta händer när ljuscykeln förkortas så att odlingen får minst 12 timmar oavbrutet mörker varje natt. Plantan slutar då småningom att växa och börjar istället utveckla blomställningar. Efter 1-2 veckor börjar de första tecknena på blomning märkas. Det är ytterst viktigt att ljuscykeln hålls regelbunden utan några som helst avbrott. Oregelbunden belysning kan leda till att växterna inte börjar blomma, eller till att honväxterna börjar utveckla pollenställningar. Mörkercykeln får inte under några omständigheter avbrytas när den en gång satts igång. Om du absolut måste hantera växterna efter det att belysningen släckts för dagen så måste det göras under grönt ljus. Eftersom plantorna inte just absorberar grönt ljus alls så stör ljus av den våglängden inte plantorna lika mycket som vitt ljus.

En timer som kontrollerar ljusperioderna hör till de investeringar som är nästan oundvikliga. Förmånliga timers kan hittas begagnade på lopptorg eller för några tior från billigare varuhus.

Eftersom lysrör sprider sitt ljus åt alla håll så måste de placeras mycket nära plantorna för att ge tillräcklig belysning. Medan fröna gror och under den första tillväxtsperioden så kan lysrören lämpligen placeras 5-10 cm ifrån plantorna. När tillväxten så småningom sätter igång på allvar så kan lysrören sättas ännu närmare ; 2-5 cm från topparna. Eftersom hampa växer med en väldig fart så är det nödvändigt att flytta lysrören ofta under den intensivaste tillväxtsperioden, ibland upp till en gång om dagen. Gasurladdninglampor utstrålar stora mängder värme och måste därför placeras betydligt längre bort från plantorna för att inte bränna dem eller torka ut dem. Till en början är 40-60 cm ett lämpligt avstånd, senare 15-45 cm, beroende på lampornas effekt.